Stenhuggarliv på 1890-talet
Någon dag på sommaren 1894 kommo tvenne stenhuggare något onyktra på hemväg från Karlshamn i ordväxling med varandra, vilket urartade till ett litet begynnande slagsmål, då en kollega kom till och uppmanade slags-kämparna att ”hålla sig lugna”.
När de bålda kämparna, Alfred och Emil, ej ens efter en andra tillsägelse lugnade sig, tog den fredsstiftande fatt i Emil och svängde runt med honom så att Alfred fick en omild törn och hamnade vid sidan av vägen i gropen, närmare bestämt i ett nässelstånd.
Efter några ögonblick tittar Alfred upp ur nässlorna och säger argt:
— Din dj-l, ska du slå mej med Emel!
”Hälsa pöjkarna!”
Mor Anna blev intagen på lasarettet och skulle få sitt nödvändiga bad, det första hon fått i ett badkar.
Med aningar att det värsta skulle hända henne knäppte hon ihop händerna och sa:
— Ske Guds vilja, hälsa pöjkarna därhemma.
En till
Den gamle skepparen intervjuas inför 75-årsdagen.
— Nå, vad är det värsta kapten varit med om?
— Det var väl den gången ja höll på att drunkna.
— Berätta närmare. När var det å hur geck dä te.
— Jo ja kom på Karlshamns lasarett en gång å dom stoppa ner mej i ett stort kar å dä va alldeles fullt mä vann.
Gammal är äldst
Ett par mindre befarna fiskare hade förirrat sig in på Helleviks sommarrestaurant och fått hummer, varpå vaktmästaren ställer fram sköljkoppar.
— Va i all värdna ska vi mä vanlit vann te? sade den ene.
— Att tvätta händerna i, sade kyparen lugnt.
— Däa sea du, sade den andre. Pau domma frauger fåa man domma svar.
Det farligaste
En gammal gumma frågade deltagande en sjöman:
— Tycker ni inte, att det är många faror, som ständigt lura på sjömännen?
— Jo, det kan frun ha rätt i, men det är inte så ofta som vi ligger i hamn.
.. och en relischöser…
Socknens kvickhuvud beslöt en gång att sätta prästen på det hala.
— Säj mej pastorn, sade han, vilket under som var störst, att Elias for opp te himlen i ein brinnande vagn, ella att han ente brände opp böxerna på kuppen?
— Vida större under än dessa, sade prästen, har kommit till vår kännedom. Så talade exempelvis Bileams åsna utan att ha blivit tillfrågad.
(Blekingehistorier, Wahlstrand & Widstrand, 1947)